Från andra sidan dimman.

Sitter och skälver i hela kroppen. Skakar inombords. Huttrar i värmen. Spänner mig i lugnet. Jag vet med mig att jag inte har något fysiskt beroende till rusdryckens känslo-dämpande funktioner. Trots detta så upplevde jag idag en och två liknande panikångest-attacker.

Vi sitter och slappnar av på Stockholms bästa fik, Café L'angolo. Vi småpratar om gamla minnen. Första gången jag träffade mr. J. På White Room. Närmandes grynings-tid, ihällandes rusdryckens sista hopp. De små shottarna som slank ner. Där sitter vi och diskuterar och kommer ihåg gamla fyllor. Mina gamla fyllor. Utan någon chans att stoppa dem så spräng-fylls mina ögon med de salta tårarna. Jag anstränger mig för att förtränga och blinka bort dessa känslo-tecken. Hela kroppen börjar då istället att skaka. Fumlar med fingrarna och ramlar med orden. Kan inte förklara det jag vill ha sagt. Kan inte uttrycka den rädslan och skumheten jag känner. Hetsdricker kaffe med sojamjölk. Snubblar upp en ciggarett med händerna, får inte tag på elden. Blir tilldelad tändstickor av min kära vän. Går ut, andas. Har sådan panik att jag inte kan andas. Röken gör allt säkert bättre. Hyperventilerar. Har svårt att få luft. Tar djupare bloss. Tårarna faller. Hulkar inte, känner inte, vill. Inte. Känna.

"Asså Cilla, jag har aldrig träffat dig så här... såeh här. Så här - nykter!?"

Då jag fortfarande inte lyckats ta mig i kragen och införskaffat mig detta dokumentations-objekt så får vi dras med stureplans censurerade bilder en aning till. Men kan slänga upp några snälla opublicerade knyckta ifrån Jakes blogg.

Funderar helhjärtat på att införskaffa något simplare dokumenterande föremål. Vill så gärna dela med mig av andra sidan dimmans sanning. Kan någon tipsa mig om något enkelt (som kan hateras av min eda kvarlevande hjärncell) som registrerar bilder, citat & rörelser?

Mina kära fotograf-vänner. It's your time to shine. Då kan vi snacka om en blogg som är SMASK.IG.

Har haft så mycket tankar, ett otal drömmar och ett gäng framtidsplaner vad gäller mina inlägg. Så mycket vilja men ack så lite tid.

Sålänge, medan jag smider mina framtidsplaner, så kan ni spana in denna söta, men långtifrån nyktra flicka :)

Känner lite lätt att alla mina alkoholiserade bekanta börjar ta avstånd. Jag är inte riktigt med i leken. Jag sitter på bänken, inte som åskådare, utan som avbytare. En avbytare som aldrig igen kommer gå med in i matchen. Bänken är inte heller av den bekvämaste varan.

Jag uppskattar, hatar, generas av, älskar och tröttnar på mina bekantas predikan från andra sidan dimman. När jag står där stadigt på min ljusa sida. Ja, jag är alltid nykter, so what?

En otäck tanke slog mig då jag drog slutsatsen att uteliv är patetiskt (!?). Där står "man" (nuförtiden borde jag säga ni, men det gör jag inte) en söndagsmorgon, i gryningen. Utanför håller solen på att krypa uppför horisonten, innanför sköljs kolsvart vätska med smak av Fishermans Friend ner utav dem frekventa White Room-gästerna. Man vill inte att ruset ska gå över, man vill inte att morgondagen ska anlända, som den gör med små snabba steg. Vill bara påpeka för dessa oklara individer att morgondagen är redan här! Å andra sidan existerar inte gästernas "morgondag", den morgondagen (med förutsätting att man kliver upp, även fast att det är närmare eftermiddagen) spenderas även den i en sorts dimma, dock inte samma dimma på samma nivå, det är en liten aning lägre höjd på denna. Emellan huvudvärk, omättade fetter och dopamin brist.

Ingen som har infört intrycket bloggraped ännu? Nu har jag.

hehehe

http://linneamomqvist.blogg.se/
den här bloggen är mkt bättre än min , jag erkänner!!

och btw, glömde de här hos moa

Ang. klamydia i ögat.

En helt vanlig konversation två stureplans-torsk-vänninor emellan:

(vem ser gladast ut?)

Bjuder nu på en underbar dikt som tillägnades mig på Släktkalaset inför min 20-årsdag. 

Imorgon, den 24 mars så är det min födelsedag, då man länge önskat att man hade turen att vara systemet-myndig och att man då trodde att allt skulle vara så mycket lättare har ju varit förgäves, vem vet, kanske var det rent utav tur att jag alltid varit "Lilla-Cilla".

Det är mycket givande att vara nykterist och att dessutom gå in för att ha en helkväll trots detta faktum. Efter att ha krigat i mig sex stycken Röda Tjurar (redbull) har jag en aning svårt att somna, en lärdagsmorgon klockan sju, med ett arbetspass som väntar om fyra timmar. Det var ju tacksamt att vara nykterpisst.