Från andra sidan dimman.

Rata mig hellre för den jag är än att älska någon som jag inte är, hata mig för den jag föddes till istället för att avguda något som hos mig inte är genuint.

Det fina med jordens alla människor är att vi är varandra olika. Att du som kan känna en tilldragelse så stark, till en annan månniska, att du må tro att det är din sanna själsfrände, vet att ni, trots detta samband, är olika. Du kan veta att någon är som gjord för dig, men ändå medge att ni är den andre olik. Det är det fina? Skulle det vara det fina... att inte förstå den du älskar. Att inte förstå varför han vill vara ensam med sin sorg som enda sällskap, när allt du vill är att ta sorgens plats. Vifta bort den, och sätta sig på dens tomrum. Du vill blåsa på det noda, tills det försvinner.

Svårheten med när orden tar slut, när man inte kan förklara, varför man beter sig som man gör, vokabuläret är inte på din sida, och han förstår inte. Han förstår inte varför du kastar ut din självbiografi så att hela världen kan se den. Han förstår inte varför du gör dina skavanker så synliga. Han förstår inte varför du publicerar ditt liv.

Om du inte är likadan, kan du inte förstå. Men hur ska du kunna leva med någon som inte förstår dig? Hur ska du lära dig leva med någon, som du inte kan förklara för varför problemen uppstår som de gör. Hur ska du kunna leva med någon när inte kommunikationen fungerar som den ska? Hur?

Har ni inga svar på det, så låt det vara. Låt mig vara jag, så kan jag låta dig vara du. Utan att påminna mig om varför jag är jag så ska jag heller aldrig påminna dig om varför du är du. Älska mig bara. Ovillkorslöst. Oavsett. Älska mig. Och jag ska älska dig tills det dödar den jag är. Jag ska älska dig tills det blir fint att vara olika. Det är det enda jag någonsin kommer att lova dig. Att jag för all evighet kommer att älska dig. För det blir aldrig fint att vara den andre olik. Älska mig. För den jag är.

Visst är det mystiskt och spännande till en början... Man vet inte vad som väntar därute i natten. Det kan pirra lite i magen när man kör på motorvägen. Hundra kilometer i timmen för fort. Man tänker då inte på alla fartkameror som dokumenterar hur du kör. Det är så spännande att du inte ser rådjuret som studsar rakt ut i vägen. Det oskyldiga rådjuret som inte var på sin vakt, för att Du skulle få köra i dimman. Känns det inte lite uttråkande att köra på samma oklara väg? Önskar du inte att du tills nästa gång kunde se vad som dök upp i din väg? Det skulle vara bekvämare om man var beredd och i fall överraskningarna inte kunde förgöra en tillvaro.

Jag föredrar i alla fall stjärnklart.

Har haft en ordentlig semester från bloggen. Men tänkte att jag kommer tillbaka med nya friska tag, som man gör efter ett sommarlov. I de kommande inläggen kommer ni att få ta del av sommarens upptåg, snedsteg, bravader, skador & lyckor. Bloggbomb på väg.

Man är väl ärlig? Inte mot mig själv.

Stod oskyldigt och svingade på Laroys dansgolv en lördags-natt. Med min bästa vännina Ida. Framslitna blir vi av en bekant vän. Som krigar vid ett bord. En nykterist & hans kompis flickvän vill han ha vid bordet? Ida sveper champangeglaset. Jag studsar vidare jämte. "Men Cilla, en drink kan du ju faktiskt ta." Behåller tanken. Gottar mig i tanken. Visualiserar inte mycket. Tar en klunk :O ... men lika snabbt som det skulle gått för mig att svepa drinken, sveper älsklings-Ida drinken ur min hand. Pjuh.

Det är det enda jag vill göra. Bara smutta lite. ZipZip.

Vad krävs för en lyckad utekväll? En lyckad fylla.

Eller mina verktyg. Du behöver:

Mina kära! More to come. Säger bara att det finns mer som väntar er. Har bara haft en svacka. Nu får ni motivera mig för att jag ska keep up the good work. Men sålänge tycker jag att jag har gett er relativt mycket nytt att gotta er i. Enojy!

All kärlek <3

Tidigare stavades mitt ständiga läkemedel A L K O H O L. Det dämpar, det lugnar, det bedövar. Med en slående styrka kräver hjärtat inget mer då man kan förtränga alla känslor med en stor gnutta rusdryck. När jag nu inte längre har tillgång till den varan så pressas de äkta, förträngda, bortglömda känslorna upp till ytan. Då jag har haft en fruktansvärd disciplin på känslorna hela mitt äldre liv så finns det en hel del som ligger och bubblar under ytan. Tårarna som nu är mogna för att få utlopp tränger jag bort så pass hårt att min kropp nu agerar fysiskt, då det inte finns någonting annat som motarbetar känslorna. Jag försöker lugna mig med en mängd koffein och nikotion. Det får mig att tänka på andra tankar, men lurar inte min kropp till att uppleva en problemfri värld. Jag kämpar så mycket psysiskt att min kropp nu reagerar fysiskt, börjar skaka, hyperventilera och kan inte andas. Jag vet inte längre vem jag är utan mitt läkemedel.