and even though it's a struggle love is all we got
Rata mig hellre för den jag är än att älska någon som jag inte är, hata mig för den jag föddes till istället för att avguda något som hos mig inte är genuint.
Det fina med jordens alla människor är att vi är varandra olika. Att du som kan känna en tilldragelse så stark, till en annan månniska, att du må tro att det är din sanna själsfrände, vet att ni, trots detta samband, är olika. Du kan veta att någon är som gjord för dig, men ändå medge att ni är den andre olik. Det är det fina? Skulle det vara det fina... att inte förstå den du älskar. Att inte förstå varför han vill vara ensam med sin sorg som enda sällskap, när allt du vill är att ta sorgens plats. Vifta bort den, och sätta sig på dens tomrum. Du vill blåsa på det noda, tills det försvinner.
Svårheten med när orden tar slut, när man inte kan förklara, varför man beter sig som man gör, vokabuläret är inte på din sida, och han förstår inte. Han förstår inte varför du kastar ut din självbiografi så att hela världen kan se den. Han förstår inte varför du gör dina skavanker så synliga. Han förstår inte varför du publicerar ditt liv.
Om du inte är likadan, kan du inte förstå. Men hur ska du kunna leva med någon som inte förstår dig? Hur ska du lära dig leva med någon, som du inte kan förklara för varför problemen uppstår som de gör. Hur ska du kunna leva med någon när inte kommunikationen fungerar som den ska? Hur?
Har ni inga svar på det, så låt det vara. Låt mig vara jag, så kan jag låta dig vara du. Utan att påminna mig om varför jag är jag så ska jag heller aldrig påminna dig om varför du är du. Älska mig bara. Ovillkorslöst. Oavsett. Älska mig. Och jag ska älska dig tills det dödar den jag är. Jag ska älska dig tills det blir fint att vara olika. Det är det enda jag någonsin kommer att lova dig. Att jag för all evighet kommer att älska dig. För det blir aldrig fint att vara den andre olik. Älska mig. För den jag är.
Det fina med jordens alla människor är att vi är varandra olika. Att du som kan känna en tilldragelse så stark, till en annan månniska, att du må tro att det är din sanna själsfrände, vet att ni, trots detta samband, är olika. Du kan veta att någon är som gjord för dig, men ändå medge att ni är den andre olik. Det är det fina? Skulle det vara det fina... att inte förstå den du älskar. Att inte förstå varför han vill vara ensam med sin sorg som enda sällskap, när allt du vill är att ta sorgens plats. Vifta bort den, och sätta sig på dens tomrum. Du vill blåsa på det noda, tills det försvinner.
Svårheten med när orden tar slut, när man inte kan förklara, varför man beter sig som man gör, vokabuläret är inte på din sida, och han förstår inte. Han förstår inte varför du kastar ut din självbiografi så att hela världen kan se den. Han förstår inte varför du gör dina skavanker så synliga. Han förstår inte varför du publicerar ditt liv.
Om du inte är likadan, kan du inte förstå. Men hur ska du kunna leva med någon som inte förstår dig? Hur ska du lära dig leva med någon, som du inte kan förklara för varför problemen uppstår som de gör. Hur ska du kunna leva med någon när inte kommunikationen fungerar som den ska? Hur?
Har ni inga svar på det, så låt det vara. Låt mig vara jag, så kan jag låta dig vara du. Utan att påminna mig om varför jag är jag så ska jag heller aldrig påminna dig om varför du är du. Älska mig bara. Ovillkorslöst. Oavsett. Älska mig. Och jag ska älska dig tills det dödar den jag är. Jag ska älska dig tills det blir fint att vara olika. Det är det enda jag någonsin kommer att lova dig. Att jag för all evighet kommer att älska dig. För det blir aldrig fint att vara den andre olik. Älska mig. För den jag är.
