Från andra sidan dimman.

Sitter och skälver i hela kroppen. Skakar inombords. Huttrar i värmen. Spänner mig i lugnet. Jag vet med mig att jag inte har något fysiskt beroende till rusdryckens känslo-dämpande funktioner. Trots detta så upplevde jag idag en och två liknande panikångest-attacker.

Vi sitter och slappnar av på Stockholms bästa fik, Café L'angolo. Vi småpratar om gamla minnen. Första gången jag träffade mr. J. På White Room. Närmandes grynings-tid, ihällandes rusdryckens sista hopp. De små shottarna som slank ner. Där sitter vi och diskuterar och kommer ihåg gamla fyllor. Mina gamla fyllor. Utan någon chans att stoppa dem så spräng-fylls mina ögon med de salta tårarna. Jag anstränger mig för att förtränga och blinka bort dessa känslo-tecken. Hela kroppen börjar då istället att skaka. Fumlar med fingrarna och ramlar med orden. Kan inte förklara det jag vill ha sagt. Kan inte uttrycka den rädslan och skumheten jag känner. Hetsdricker kaffe med sojamjölk. Snubblar upp en ciggarett med händerna, får inte tag på elden. Blir tilldelad tändstickor av min kära vän. Går ut, andas. Har sådan panik att jag inte kan andas. Röken gör allt säkert bättre. Hyperventilerar. Har svårt att få luft. Tar djupare bloss. Tårarna faller. Hulkar inte, känner inte, vill. Inte. Känna.