Från andra sidan dimman.

Tidigare stavades mitt ständiga läkemedel A L K O H O L. Det dämpar, det lugnar, det bedövar. Med en slående styrka kräver hjärtat inget mer då man kan förtränga alla känslor med en stor gnutta rusdryck. När jag nu inte längre har tillgång till den varan så pressas de äkta, förträngda, bortglömda känslorna upp till ytan. Då jag har haft en fruktansvärd disciplin på känslorna hela mitt äldre liv så finns det en hel del som ligger och bubblar under ytan. Tårarna som nu är mogna för att få utlopp tränger jag bort så pass hårt att min kropp nu agerar fysiskt, då det inte finns någonting annat som motarbetar känslorna. Jag försöker lugna mig med en mängd koffein och nikotion. Det får mig att tänka på andra tankar, men lurar inte min kropp till att uppleva en problemfri värld. Jag kämpar så mycket psysiskt att min kropp nu reagerar fysiskt, börjar skaka, hyperventilera och kan inte andas. Jag vet inte längre vem jag är utan mitt läkemedel.